Skurt

Den 25e mars, för ett år sedan, tog pappa sina sista andetag.
Minns varje sekund och det rusande hjärtat.
22.02 ringde mamma från sjukhuset i Västerås, sa att hans fingrar
börjar kylas ned och bli blå..
Erik och jag satt bara tysta i bilen in.. Efter världens längsta sträcka,
som det kändes, så kom vi fram till slut. Entrén var stängd.. KUTADE
till akuten med hjärtat i halsen. Kände inte ens pulsen i dåläget.
Kom till dörren, låst, och jag skrek och bankade nästan in dörren
för att dom inte öppnade direkt. Tålamod?! Nej.
Dom låste upp dörrarna och vi rusade till hissen. Brorsan försökte
lugna mig och kramade sönder mig i hissen på väg upp till avd.
Sen öppnade dom inte dörren!! Vi fick vänta i evigheter, då till slut
mamma kommer med en sköterska som låser upp försiktigt..
Mamma tittar lugnt och säger "Nu..." Vi tre stod och kramades
så hårt, så hårt och grät förtvivlat.
Sköterskan sa: "ni kan få gå in nu.."
Jag KUTADE men hon fick tag i min arm och drog mig hårt tillbaka
och sa att dom inte hade stängt av andningsmaskinen pga min skull,
att han inte skulle se så "död ut" utan maskinen. Vi samlade oss,
öppnade dörren... Där ligger han kritvit. Jag är den första som rusar fram,
tar tag i hans hår, river och skakar om hela huvudet i förtvivlan och skriker.
Jag skäms än idag att jag gjorde så.. men jag vet att det bara var frustration...
Till slut fann vi alla lugnet.. Mamma och Erik satt på varsin sida och höll
hans kalla händer och jag låg brevid pappa med huvudet på magen..
Drömde mig tillbaka i tiden då jag alltid låg och lyssnade på hans tarmar
och hans bultande hjärta. Det var jämt så intressant att höra alla 
olika rytmer och läten, så innerligt lugnande...
Plötsligt i den stunden kunde jag höra hans levande kropp även fast
han hade lämnat oss, men det var bara i min fantasi och önskan..
Vi strök och pussade på han länge.. Rädda att han skulle slå upp ögonen
när som helst fast vi visste att det aldrig skulle hända i det skedet.
Vi visste att han hade det bra, att han hade hittat lugnet. Vi var tacksamma
och coola.. Äntligen! Inte se han lida mer. Vi visste att vi hade/har den bästa
pappan/maken någonsin. Ingen slår pappa här i världen. Ingen! Den där översnälla
människan som ville alla gott, som aldrig har haft en fiende eller någon mot sig.
Tur att vi är realistiska i denna familj, annars skulle livet ha gått under!
Man kan aldrig sluta älska ♥