Skurt

Deprimerande att vara själv... När man vet att 3 dagar ska gå. Sitta hemma,
inte gå ut. Försöka sysselsätta sig här inne i lägenheten.. Saknaden blir så
stor att ha någon varm person här, att kunna gå ut genom dörren och
umgås med vänner där man känner trygghet. Tyvärr är inte kontaktnätet stort här alls.
Jobbet är jobbet, där är det bra, men på fritiden då?...
Typ höjdpunkten är att åka till Christian på SJ på hans rast och sitta o snacka
och skratta typ 2 dagar i veckan. Tack och lov finns helgen..
I Köping byggde jag upp en stor umgängeskrets det senaste året efter allt
som varit innan, sen drog jag.
Några stunder ångrar jag mig att jag flyttade men jag vantrivdes så otroligt
i Köping. Jag vet att jag gjorde rätt, men jag saknar så.
Allt börjar bara komma ifatt nu. Jävla tuffa år, men detta halvår är ju bara
idiotisk för mycket. Jag kan inte brista, jag måste hålla mig i skinnet och
känna stoltheten, men jag vill bara fälla en tår i någons famn, men det går inte.
Får inte. Jag vill inte se mig själv gråta igen, men nu brister det i ensamheten efter
flera månader... Kanske bra..


Tag hand om er ♥ Kram